söndag 24 mars 2024

Popgiss 2024, finalen

 


Det var som vanligt vid denna tid på året (alltså, Popgissfinal) en ganska fin vårdag då jag 05.50 slog upp ögonen efter att tidigt ha gått i säng igår. Det blev den sedvanliga förbedelsen med att såsa runt lite i lägenheten, lösa lite melodikryss, bada och lyssna på Neil Young (som nu är tillbaka på Spotify, tillsammans med Joni Mitchell).


Klockan 11.18 klev jag ut ur min port då Kenneths Annelie som vanligt hade lovat att komma förbi och köra oss båda till Öster. De dök upp nästan direkt och det blev lite samspråk innan vi klev av på Östercentrum och gick till Jessens saluhall, vårt stamställe innan ett Popgiss. Hanna var norröver och skulle inte hinna med lunchen men Tomas fru Åsa gjorde oss sällskap så vi har vi alla fall fyra personer kring bordet. Blev lite samspråk och ett par öl med pasta bolognese innan vi så kunde knalla ner till själva tävlingen omkring 12.30 sedan även Hanna dykt upp. Denna gång stötte vi, som det föll sig, dcok inte på ett myller av popgissare på vägen utan träffade merparten då vi var nästan framme.


Det blev det sedvanliga hälsandet och kramandet till höger och vänster och sedan trodde jag att vi satt någon annanstans än sist då vi nu låg i division två. Träffade dock på Snails-Erik som förklarade att borden stod som sist vilket förenklade det hela avsevärt. Tävlingen blir ju i grunden bara mer och mer väloljad så efter några inledande ord av producenten Örjan så var Nine Inch Snails igång vid 13-tiden. Det var trångt om saligheten kring borden men jag och Nynäshams Quiz-kung, Anders Nylén, gjorde vad vi kunde för att ge varandra utrymme då vi satt rygg i rygg.


Låt 1 – 15 var tiotal och det sparkade igång med något som vi tyckte lät som Britney Spears ”Toxic” men som inte var det. Vi resonerade dock som så att om det lät som Britney Spears och kändes som Britney Spears så kanske det var Britney Spears. Tur för oss. Vi rörde som ofta ihop Sugababes med Pussycat Dolls medan Hanna säkert plockade Keane. På rapparen Lil' Wayne kunde vi givetvis lika gärna ha skrivit ”Kalle Anka” men vi försökte ändå (och bommade rejält) även om jag nu inte minns vad vi skrev. The Fratellis hade vi aldrig hört talas om och så hörde jag själv till det med Ting Tings, som även gjort ren danspop och som alltid låter olika på sina plattor. När Opeth äntligen kom tänkte jag på dem men skrev sedan istället Mastodon (som istället kom senare och som jag nog sjabblade bort även den gången). Tomas överlag på hugget angående den moderna listmusiken (som duggade tätt).


Åttiotalet kändes givetvis oerhört lätt även om vi ett tag tvekade på om det var Ankie Bagger eller Lili & Sussie. Men inte länge. Den enda låt vi bommade var för oss okända Indigo Girls. Tomas var lycklig över att värka fram en sen The Saints och jag tror inte alla mindes att M/A/R/R/S hade gjort ”Pump up the Volume”. Vi fick även lagöl efter en säker insats men insåg snabbt att vi fick skruva ner förväntningarna om att vinna division 2 eftersom flera duktiga lag snabbt kopplade greppet.


Vi fruktade att kategorin ”från logen till krogen” var country men det var varierande dansmusik. Vi trodde Clabbe var Alexander Bards alter ego Barbie men mindes dock La Bouche. Tomas och jag påmindes om att Icona Pop är dansmusik för medelålders män som inte kan dansa. Därefter kom ”Mellovision” (lite ESC och Melodifestival) och vi sjabblade bort en del. Det vi trodde var Umberto Marcato var någon snubbe vi aldrig hade hört talas om och det var även flera namn som var okända för oss. Hanna kom ihåg hur det finska bidraget från 2022 stavades (ett bidrag jag faktiskt gillar eftersom det låter som EBM).


Tjugotalet var inte klockrent men ändå förbluffande bra och vi satte saker som Megan Thee Stallion och Smith and Thell och mycket annat. Hanna och Tomas låg på i tät dialog. Jag hade förstås ingen aning om hur senaste Helloween eller Mastondon lät, tyvärr. Tomas värkte fram Björn Gustavsons ”The Björnzone” eller något i den vägen. Det gick väl något så när med duetter men vi rörde till det med syskonen Glennmark (skrev Carola istället för Karin Glennmark) och hade totalt glömt bort namnet på den där svårt brylkrämade countrysångaren (Conway Twitty) som jag vet att Erik gillar. Blues var väl sådär då vi var helt borta på både Bonnie Raitt och Canned Heat men tog Howlin' Wolf på en chansning. Det kom sedan även lite punk (även on denne gubbtjyv förstås är lite rigid kring vilka grupper som egentligen ska kallas punk, en diskussion vi kan ta någon annan gång).


Därefter kom sjuttiotal (låt 81 – 95) vilket var Kenneths chans att få sätta lite stadiga poäng. Irriterande nog hade vi glömt namnet på Helen Reddy, en låt som Jessica på ett annat giss satt och kämpade med. Jag insåg dock att jag hade haft glädje av att ha lyssnat på andra plattan med Uriah Heep så att jag kan den utan och innan eftersom höjdarlåten ”Bird of Prey” kom. Annars rätt behagligt sjuttiotal. Fem låtar reggae blev hyggligt svårt för oss alla. Tomas påpekade för mig att ”Jag försökte få igång dig men fick ingen respons” (låten var ”Bam Bam” med Sister Nancy) och jag kontrade med ”Det är svårt ge respons då man inte har den minsta lilla ledtråd att bidra med”. För så är det ibland. Det kom sedna även lite soul och lite samhällsfarligt (låt 101 – 110) och medan vi förblir kassa på soul så satte vi i alla fall den hårdare musiken i stort sett. Även ett antal väldigt gamla låtar var bitvis knepiga.


Det blev vid 17.30 en matpaus och jag och Hanns sprang iväg som oljade troll för att snabbt få bra köplats. Maten serverades nu på tallrik och det var bröd och sallad med i små förpackningar och allt som allt kanske den bästa mat vi ändå fått på ett giss (okej, konkurrensen är inte mördande men det var allt som allt ganska bra även i sig). Direkt efter maten sparkade vi igång med tjugo intron där vi satte 18. Vi hoppades kunna luta oss tillbaka på nittiotalet och det gick väl ändå ganska bra på det hela taget. Jessica Simpson var dock bara ett avlägset minne och eftersom ingen av oss direkt gick in för den mest lättsamma popen på nittiotelet så blev det en bom där. Men en bom med credd. På samma vis så skrev vi Basic Element på Pandora. Fast vi nämnde i alla fall den senares namn. Det kom en del favoriter som vi glatt studsade till och särskilt glada blev vi av Garbage och Suede.


Tio covers följde och jag insåg att jag nog inte hade hört Joan Jetts cover på ”Dirty Deeds” sedan hon släppte skirvan (som jag såg henne köra låtar från på Hultsfredsfestivalen 1990). Att Paris Hilton gjort cover på Rod Stewart hade vi ingen aning om och namnet på Kent-tolkerskan (Felicia Takman) hade vi glömt om vi nu någonsin kunnat. Likaså hade vi nog aldrig hört Beck, Bogart & Appices tolkning av Stevie Wonder. Kategorin ”Stöldvåg” var rolig då det var original som fräckt samplats och sedan när Kiss kom så visste jag i förväg att Leila K:s ”Come on Now” skulle dyka upp. Lite geneant för mig att jag blåste Nine Inch Nails den artist Lil Nas X plockade något (som lät otroligt gammalt) ifrån men har å andra sidan inte haft koll på NIN efter 1995. Kändes dock fantastiskt roligt att sätta DJ Shadow som den som samplade en låt med Pugh Rogefeldt. Som vanligt rörde vi (eller jag) dock ihop Sugarhill Gang och Grandmaster Flash. Det går liksom aldrig över det där och jag vet inte vad man ska göra åt det?


Tiotalet blev ganska behagligt och det var trevligt att få höra lite Skrillex eller Gojira. Och äntligen har vi lärt oss Fall Out Boy! Sextiotalet var också bra men vi rörde ihop det lite med ”Make Your Own Kind of Music” som jag personligen trodde var Mamas and the Papas men vi skrev något annat och så var det Mama Cass själv (som jag inte visste släppte soloskivor redan på sextiotalet). Myste till ”In the Court of the Crimson King”. Marvelettes tog vi på soundet.


Det rundades sedan av med allsång och det blev både det ena och det andra. För skams skull sprang jag bort till CaMa och ”sjöng” med i ”Stad i ljus”, något i testade redan första gången i november 2016. Hela gisset avslutades sedan med Queens ”Bohemian Rhapsody” där Erik stod och svepte med en rökmaskin över publiken och det föll konfetti från taket. En i sanning mäktig avslutning och själva låtspelandet var klart lite innan 22 så det var raskt marscherat.


Det delades ut priser till vinnare i det lägre divisionerna och vi inte i närheten då slutade sjua och med kanske 15 poäng upp till vinnaren. I toppen så visade det sig att storfavoriterna Dr Zoom stod pall för trycket trots ett inledande underläge varefter de, som så ofta, bet ihop och jobbade sig uppåt varefter de kunde slå tvåan Limp Quizgit med två poäng. Extra glada var vi då våra vänner i More Cowbell fick en bronsplats. Vi hade för övrigt god hjälp av CaMa:s koskälla under gisset för om vi var osäkra på om det var, säg The Killers, så behövde vi bara höra hur han satte igång och så var vi säkra.


Som vanligt tömdes salen snabbt och Hanna gick hem medan vi tre gubbar gjorde en liten vända förbi efterfesten på Brygghuset där jag drack en sista öl för kvällen och cirkulerade lite och pratade med folk. Det blev ju mest eftersnack av naturliga skäl. Framåt midnatt var jag trött och Kenneth och jag delade en taxi hem medan Tomas stack lite efter oss. Allt som allt var Popgiss 2024 det kanske roligaste Popgiss jag upplevt på hela tio- och tjugotalet och det innehöll många roliga överraskningar och små nydanande detaljer som uppskattades. Och maskineriet löper, med duktig producent, duktiga arrangörer och duktiga stab på som ett väloljat urverk. Kan bara lyfta på hatten åt samtliga inblandade. Och jag tror inte jag hörde en enda människa klaga över något. Bara det.




söndag 18 februari 2024

Popgiss 2024, kvaltävling



Så kom då den dag då The Feeling Groovies skulle Popgissdebutera. För egen del hade jag, Robert, kvällen innan varit på ett litet giss med tema glamrock och eftersom vårt lag var rätt bra på gammal musik så sopade vi hem detta med 21 av 25 möjliga låtar. Bra början på helg med musikfrågesport, kort och gott. Hade gått och lagt mig vid 22 på fredagskvällen vilket dock innebar att jag vaknade prick 06.08 men hade då ändå gjort mina åtta timmar i sängen och var ganska pigg.

Viss förvirring uppstod dock då Kenneth och jag missförstått varandra om lunch så efter ett telefonsamtal tog vi ett snabbt beslut om att äta hemma. Blev sålunda hämtad av Kenneth 12.30 samtidigt som Hanna och Tomas kom från sina håll. Det blev det vanliga promenaden från Östercentrum till Donners Event och på vägen ner träffade vi muntra gissare som strömmade till. Jag hade faktiskt bara på mig min kavaj för att jag av ren lättja skulle slippa trängseln vid garderoben och att sedan även försöka hitta mitt ytterplagg när alla sedan ska hem på samma gång.

Det kramades och skakades hand som vanligt och stämningen blev sådär hjärtlig i största allmänhet. Det var nästan värre folkvimmel än vanligt (kändes det i alla fall som) och det var verkligen lätt att missa en och annan person. Somliga hann jag bara säga hej och inte så mycket mer till under dagen trots att jag gärna fått mig en pratstund. Men så är det nu en gång på Popgiss. Kunde dock notera att det var ett antal intressanta och slagkraftiga konstellationer på plats denna dag.

Tävlingarna går ju numera som ett väloljat maskineri och evenemanget började punktligt då Örjan presenterade det hela för att strax därpå lämna ordet till arrangörerna Nine Inch Snails som faktiskt var hela fem personer denna gång.

Man hade stuvat om lite med decennierna och hade skivomslag, följdfrågor och låtar från olika decennier på ett papper vilket gjorde att man fick vara lite uppmärksam. Tävlingen sparkade trevligt nog igång med Beastie Boys ”Intergalactic” (när hip hop var bra på riktigt) då temat var nittiotal, nästan vår favoritgren. Det var dock inte helt lätt och vem som gjort den gamla eurotechnohiten ”Freed From Desire” hade jag helt glömt bort. Ett av tävlingens roligaste utfall blev då det kom något rockbaserat framfört av kvinnor. Ja att det var kvinnor menade bland annat tre av oss till dess att Kenneth sa ”Det är för fan snubbar som sjunger” varvid han slängde fram ”De här MMM Bop?” Vi hade inget att förlora utan skrev just Hanson (som jag kan exakt en låt med) och det var Hanson! Att sätta just detta hade Kenneth troligen inte räknat med då tävlingen började. Knappt vi heller. Vi krånglade dock till det med att skriva ”Mick Jagger” eftersom vi inte kan moderna Stones-plattor (allt efter ”Steel Wheels” från 1989). Gamla one hit wonder-sångerskan Diana King gick lätt att få fram men Stephen Simmonds ”Tears Never Dry” fick jag verkligen värka fram och jag var ett tag förtvivlad över att blåsa en poäng på glömska. Men det löste sig.

Gissets grovjobbare var annars Tomas som fick många goda inpass från Hanna angående inte minst modernare musik. Exempelvis tog Tomas den trevliga akten ”Girl in Red” (som jag måste kolla in) medan Hanna tog Dina ögon, en nyare svensk grupp som jag helt missat. Lagom då vi satt och kände oss nere med kidsen under näst sista tjugotalslåten, ”Kite” med Benjamin Ingrosso, så fick vi höra att vi skulle lämna in papperen. Vi hade alltså missat en låt! Arrangörerna var dock snälla. Detta hade skett någonstans på låt nio eller tio och det var akter vi inte ens hört namnen på tidigare. Dock var vi alla förbluffade. Det var för övrigt ett mycket städat giss så ölen kan inte anklagas för detta utan möjligen att vi lät våra munnar gå lite för mycket.

Därefter kom en del dansmusik. Tyvärr har gubbtjyven (alltså jag) blivit så petig med dansmusik på äldre dagar så jag sittdansade nog bara till Leila K:s ”Electric”. Jag kan å andra sidan inte sittdansa bättre än jag dansar. Vi tappade ganska mycket på kategorin ESC/Melodifestival. Sextiotal var okej även om vi insåg att ingen av oss direkt gått in för The Hollies men lite mer udda akter som Fontella Bass (”Rescue Me”) eller The Electric Prunes kom ju lagom till pass. Vi var dock sämre på soul men Kenneth klämde exempelvis Wilson Pickett.

Strulade till det två gånger med hårdrock då jag skrev Napalm Death när Cannibal Corpses ”Hammer Smashed Face” (som jag lyssnat på under förmiddagen) kom. Jag måste komma ihåg att band med sångare som låter som om de attackspyr genom förstärkare rimligen bör heta Cannibal Corpse. Kenneth och jag satt även och vacklade kring om det var Mercyful Fate eller King Diamond och så skrev vi det senare när det var det förra. Senast jag själv spelade Mercyful Fate sa jag till publiken att ”Jag söker en grupp” för det är en extrem kuggfråga som man lätt åker dit på.

Vi tappade allt som allt en del på 00-talet och på låtar från före 1960 (även om gissfavoriterna Ink Spots borde ha klarats av). Country och rap var vi väl inte mycket bättre på men vi spikade kategorin ”instrumentalt”. Roligt nog hoppades jag innan att ”Children” med Robert Miles skulle komma och det gjorde den otroligt nog också. På intron tog vi 16 av 20 möjliga

Vi hade en del problem med kategorin ”Covers” och ”Samplingar” (besvärligt då man inte hört originalet och sitter och stirrar framför sig). Duetter var vi som så ofta usla på. Vi fick äntligen till det med hårdrocken då Kenneth på tiotalet satte Five Finger Death Punch. Sjuttiotalet var hackat och malet. Vi kunde discokungen Sylvester men hade glömt Norrbottens järn. Tävlingen avslutades sedan kring 22 med ett allsångstema.

Detta sålunda några nedslag ur hur vi upplevde tävlingen. Egentligen var vi ganska nöjda med vår insats men det var en stor uppslutning av extremt duktiga lag och en missad poäng hit eller dit gjorde av vi slutligen rasade igenom tabellen och landade på en tjugondeplats med placering i Division 2 i tävlingen. Vi får väl se hur detta kommer att gå 23 mars. Dock hade vi väldigt roligt. Det går givetvis aldrig att göra ett giss som passar alla och det kommer alltid kategorier som man är eller mindre förtjust i. Det var dock ytterligt få nummer igår som jag verkligen satt och hatade och det var varierat utifrån premissen ”Något för alla”. Troligen var detta ett av de bättre Popgiss jag har upplevt på många år så det är egentligen bara att lyfta på hatten för arrangörerna.


lördag 17 februari 2024

Inför Popgiss 2024

 

Häromkvällen höll jag, Robert, ett lite rockgiss och påpekade för deltagarna att jag snart blir 52 år men att det just denna dag, 14 februari, var 26 år sedan jag för första gången deltog i ett musikgiss av något slag. Med andra ord har jag lagt halva mitt liv åt musikgissande och det tar onekligen en stor del av min tid. Kollegorna på jobbet skojar med mig om detta. Häromdagen, då det hölls ett giss på jobbet, så kom jag in i matsalen och insåg att jag inte hade någon penna. Gick fram till ett gäng kollegor och frågade "Har ni penna?" varvid jag slog mig ner vid dem. Alla vid bordet blev glada för här kom ju en "professionell musikgissare" in i laget (vi blev tvåa eller trea eller något i den vägen). 

Livet som gissare går givetvis upp och ner. Ibland har jag tänkt att jag bara vill hoppa av och ofta känner jag att "fan att man inte kan lyssna på musik på normalt vis längre". För ursprungligen var ju gissandet bara en kul grej som man kunde hålla på med därför att man lyssnade mycket på musik. Och den musik jag gillade var ofta den musik som kom på gissen. Men sedan svällde det hela ut. Det kom nya generationer och musik som jag i värsta fall hatade på gissen. Det förekom att jag bara satt av tiden på större som mindre giss och tänkte "Vad i helvete håller jag på med det här för när jag kunde sitta hemma hos några vänner och bara dricka öl och höra på exakt den musik vi vill höra på?"

Ja, varför håller jag ännu på med det? För gemenskapen, för vänskapen, för den otroliga stämning som ändå uppstår när ett antal musikintresserade sammanstrålar. Även om jag ibland suckar över att jag inte kan någon nyare musik så kommer jag ibland ändå in i en andra, tredje eller fjärde andning och plockar en och annan ny låt. Eller så råkar arrangörerna spela de numera mer nischade saker som jag gillar. Idag blir det Popgissdebut för vårt lag The Feeling Groovies och vi går dit helt förutsättningslöst. Det får gå som det går. Men roligt ska vi försöka ha i alla fall. 

söndag 31 december 2023

Detta märkliga år

 

Året 2023 går mot sitt slut och det har i sanning varit ett märkligt år i vår musikgissarvärld. Då året började var Kenneth, Tomas och jag med i ett lag, Rootmoset, och mot slutet av året i ett annat lag, The Feeling Groovies, tillsammans med Hanna. 

Jag har tidigare återgett allt som hänt under året men i korthet så hann gamla Rootmoset göra ett sista framträdande med Kjelle 10 januari och vi hann fira 25-årsjubileum 14 februari innan Kjelle gick bort 10 maj. Därefter blev det alltså ett nytt lag med Hanna redan dagen efter Kjelles bortgång. Det var lite slumpen som spelade in, kan man säga. 

The Feeling Groovies gjorde debut i större sammanhang på Distgiss 18 november vilket passade bra då Rootmoset gjorde sitt sista framträdande på samma evenemang. Timmarna innan gisset åkte vi tre f d Rootmosare ut till Kjelles grav på Norra kyrkogården och det blev även ett tal till hans ära innan tävlingen drog igång. Jag kan bara åter skänka ett tack till alla i våra giss-kretsar som gett oss mycket stöd. Och därmed fick vi väl på allvar runda av Rootmoset. 

Det gick väl sådär i ett oerhört svår Distgiss men vi hade ändå roligt. Det var stolpar ut och det var stolpar in och vi tog en tjugonde plats vilket i alla fall var bättre än plats 22 som vi då hade i januari. Det mest roliga på hela kvällen var dock att laget Norrbocken, där flera medlemmar deltagit i giss lika länge eller rentav längre än oss, fick vinna. Laget som en gång hette Coma Inc blev (vad jag vet) kanske det första Popgiss-lag att förlora en medlem och efter flera namnbyten blev det Norrbocken. Extra roligt att alltså se ett gäng veteraner vinna stora Distgiss. 

Inför 2024 ser The Feeling Groovies fram emot vårens Popgiss samt diverse småtävlingar. Tomas och jag gör comeback i vårt andra lag, 50 Shades of Mos, på Byggrockgissen 3 januari och själv planerar jag väl även att ta tag i det här med Bryggrock, de gitarrbaserade gissen på samma ställe. En extra bonus är att ett speciallag med all säkerhet kommer åka på ett rockgiss i Nynäshamn i april. Det råder med andra ord aldrig brist på musikgiss i vår värld. 

Gott nytt år, alla som eventuellt följer oss! 

lördag 4 november 2023

Vårt hemliga vapen


 Ovan: The Feeling Groovies gör debut 30 augusti 2023. 

The Feeling Groovies har nu under hösten på allvar sjösatts och vi har så här långt deltagit i tre tävlingar på Creperiet den sista torsdagen i augusti, september och oktober. Det har väl i ärlighetens namn inte gått så lysande då vi som bäst nått en fjärdeplats men det är ofta kluriga giss och vi möter även "den hårda kärnan" av gotländska musiknördar. Hanna, Tomas och Robert har även deltagit i olika konstellationer på CaMa:s och CaTo:s välbesökta musikgiss på Brygghuset. Vi håller nu som bäst på och tränar inför Distgiss 18 november och själv har jag oavbrutet plöjt hårdrocksalbum från 14 augusti till 2 november varefter det blir lite nedslag i olika låtar närmsta veckor. Kenneth har kört det gamla, Hanna har kört Nu Metal och Tomas lite stoner och punk-/glam, med mera. Distgiss blir även debut i stora sammanhang för TFG. Vårt hemliga vapen på många kommande giss kommer att bli Hanna som rentav åtagit sig att lyssna in sig på country, vilket vi andra inte riktigt är hågade att göra. 


Ovan: 50 Shades of Mos i Nynäshamn 7 oktober 2023. 

50 Shades of Mos, det sidoprojekt som Tomas och undertecknad har tillsammans med våra vänner Jenny Löfgren och Jessica Jakobsson brukar relgebundet delta i bröderna Westemars giss men 7 oktober åkte vi även på vår årliga resa till Nynäshamn för att delta i det heldagsgiss som ordnas av Anders Nylén och hans vänner. Det gick oerhört bra och vi gjorde vårt bästa resultat någonsin. Först kom vi femma men arrangörerna hade räknat en aning fel så med två poäng till var vi plötsligt fyra. Detta innebar vårt bästa resultat någonsin i Nynäshamn. Vi ser nu fram emot ett Rockgiss i Nynäshan 27 april 2024 då Jenny ersätts av Jessicas bror Ronny. På det senaste av bröderna Westemars giss så fick för övrigt Jessica för första gången på länge vinna då hon gjorde ett inhopp i Riddarna. Stort grattis! 

måndag 17 juli 2023

The Feeling Groovies


 Den 24 september 2022 var Rootmoset på Popgiss och det var väl inget direkt konstigt med det. I pausen irrade jag runt och slog mig i slang med diverse personer, min vana trogen. Jag hamnade vid laget Känn ingen sorg för mig Södertorg och där träffade jag plötsligt på Hanna Pettersson, en tjej född på norra Gotland som en gång under gymnasieåren rörde sig i samma gäng som min syster. Hon hade bott utomlands många år och var nu åter på ön. Och utan ordinarie lag då hon var inhoppare hos vännerna i Känn ingen sorg för mig Södertorg. 

Som det senare kom att bli så bjöd vi under våren 2023 in Hanna till olika giss. Dagen efter vår käre Kjelles bortgång så höll jag ett av min nya nostalgigiss och där tävlade Kenneth och Tomas tillsammans med Hanna och vår goda vän Jessica, även känd från More Cowbell och vårt "Hobbylag" (som inte är så mycket hobbylag utan mer parallellprojekt), 50 Shades of Mos. Medan jag hade fullt upp med att hålla i gisset så hade Kenneth och Tomas inte bara bjudit in Hanna som permanent medlem i ett nytt lag utan även tillsammans med övriga knåpat ihop ett nytt namn, The Feeling Groovies, som givetvis var en blinkning åt sjuttiotalets kultband The Flaming Groovies. För övrigt vann TFG sitt första giss. 

Och härmed vill jag väl därmed passa på att lansera vårt nya lag som under kommande höst lär komma att bocka av ett antal sittningar på Creperiet här i Visby och troligen även Distgiss i november (hårdträning i dubbel bemärkelse) pågår. Hanna har rentav lovat oss övriga att lyssna in sig på en del country, en enorm akilleshäl för oss övriga. Vi får se vad vi åstadkommer. The Future is Unwritten, som det hette i filmen om Joe Strummer. 

måndag 15 maj 2023

Gruppdynamik


 

Tidigt på eftermiddagen 25 september 1980 påträffades Led Zeppelins trummis John Bonham död. I Bonniers rocklexikon beskrevs Bonham som en trummis med ”en enastående robust råstyrka”. Förutom sin förmåga till långa och hårda solon så bidrog Bonham med ett eller annat infall kring en låt i studion men rent musikaliskt var han givetvis inte riktigt lika betydelsefull för Led Zeppelin som arrangören Jones eller låtskrivarna Page/Plant. Ett par år tidigare hade The Who:s trummis Keith Moon dött under ungefär samma omständigheter som Bonham. Efter viss tvekan puttrade The Who vidare med ny trummis och med tiden alltmer förändrad sättning. Det är med andra ord inte omöjligt att Led Zeppelin också hade kunnat fortsätta. Redan de närmaste veckorna efter Bonhams död cirkulerade intensiva rykten om att den eller den skulle bli Led Zeppelins nya trummis.


Det hedrar dock Led Zeppelin att de inte fortsatte. De valde att inte göra som The Who (som i väsentliga drag redan släppt allt intressant de hade att släppa medan Keith Moon levde) och andra grupper. I ett pressmeddelande 4 december 1980 tillkännagav de helt kort att de efter sin käre väns död inte kunde fortsätta. Och varför? Handlade det bara om att de mist en enastående trummis? Nej. Det handlade om att Led Zeppelin vid det här laget, under dessa 12 år som gått, blivit det här gänget med ett enastående samspel. Ofta är det bara slumpen som avgör att det blir så. Jag har hört tidiga konserter med The Clash, där de ännu var en kvintett med trummisen Tory Crimes och gitarristen Keith Levine som medlemmar. De låter ganska mjäkiga jämfört med senare The Clash. Först när Crimes och Levine hoppat av och man plockade in Topper Headon så blev Clash det här gänget. Och när Headon och Jones hoppat av insåg Strummer och Simonon snart att det var meningslöst att fortsätta under namnet The Clash.


Tro nu inte att jag, Robert, fått sådan hybris så jag sitter och jämför Rootmoset med Led Zeppelin eller The Clash (även om Rootmoset ändå är det närmaste jag kommit att hamna i en rockgrupp). Den enda likheten är egentligen gruppdynamiken. Och då har Rootmoset funnits i 25 år och samspelet har finslipats, om man får säga så. När vi var samspelta var vi verkligen samspelta oavsett om det handlade om att (omedvetet) dricka öl i exakt samma tempo eller att bara sätta en låt med ett par blickar och ett par kommentarer. Och i och med Kjelles bortgång är det därmed ingen idé att fortsätta.


Visst, vi skulle kunnat kalla oss ”Rootmoset #2” eller ”Nya Rootmoset” eller något (lite som Jimmy Page ett tag körde med ”New Yardbirds” tills han ganska snabbt insåg det fåniga i det såsom enda kvarvarande medlem och då inte ens en originalmedlem). Men det skulle vara att förolämpa Kjelles minne. För mig är och förblir Rootmoset oss fyra. Det fanns ett Rootmoset i Popgiss 1996 (den så kallade Crimes/Levine-sättningen) men efter den tävlingen var det bara Kenneth och Tomas kvar och sedan sjösattes klassiska Rootmoset 14 februari 1998. Och den sättningen upphörde nu 10 maj 2023. Med andra ord vill jag för Rootmosets räkning tacka för 25 år av glädje, gissgemenskap, glada tillrop och ett par vinster. Rootmoset är härmed nerlagt.


Med varmt tack,


Kenneth, Tomas och Robert